Om boken: 1998 / Det verkar som att läsningen av den här boken kommer att vara mest effektiv för matematiker, särskilt topologispecialister. Boken är övermättad med matematiska anspelningar och många variationer på temat rumsliga transformationer. Det är inte för mycket att säga att Deleuzes bok är tillägnad barockmatematik, nämligen differentialkalkyl, som uppfanns av Leibniz. Det är den leibnizanska, och inte den newtonska, versionen av infinitesimalkalkylen som är genomsyrad av en helt speciell barockanda. Barocken tolkas av Deleuze som en viss operativ funktion, eller ett karakteristiskt drag, bestående i den oupphörliga produktionen av veck, i deras ackumulering, tillväxt, förvandling, i deras strävan mot oändligheten. Det ändlösa vecket som bildas på detta sätt (bilden av hjärnbarken som växer till gigantiska proportioner antyder omedelbart sig själv) har så att säga två sidor eller två våningar - veck av materia och veck i själen. Tunga massor av materiella veck staplas upp under påverkan av yttre krafter och organiseras sedan i ett harmoniskt system enligt själens inre böjningar. Descartes använde en helt annan princip för montage: för honom kännetecknas materia av rätlinjig förlängning, och själen kännetecknas av "rakhet", att räta ut alla mentala "böjelser".".